Bibio i Bartek

bibio-reportage

En av de första gångerna jag på riktigt flugfiskade i fjällmiljö var i Aktsejokka, högt upp i Kirunafjällen. Då stod vi handfallna inför det faktum att det enda som rödingen åt var pyttesmå myggpuppor strax under ytan. Något så smått och så litet fanns helt enkelt inte att finna i våra askar. Ett fältbindstäd räddade oss från totalt fiasko och vi lyckades till slut få rödingen att välja våra imitationer framför de tusentals verkliga pupporna. Några år senare, i Årgård, så upprepade historien sig och ett par pyttesmå nybundna microtuber fick slutligen laxen att hugga. Nu, ett drygt decennium sedan första fjällresan, tio år klokare och mer insnöad på både prylar, flugbindning och fjällnatur, så borde vi vara redo för alla scenarion som vi skulle kunna ställas inför…

Jubelidioter på besök i Lappland

I våra västar trängs dyra japanska märkesaskar fullsmockade med imitationer av dagsländor, nattsländor, kläckare, nymfer, puppor, landinsekter och streamers. Eftersom det är sorkår så finns det även ett gäng gigantiska mus och lämmelimitationer, som vore kul att få fisk på. Det hänger verktyg från retractors, flytmedel, indikators, threaders, tippet och tafsar i nanomaterial. Jag är en 007 på väg ut från Q’s högkvarter. Eller bara en komplett jubelidiot på besök i Lappland.

Efter en båtfärd över sjön Riebnes når vi Vuonatjviken. En stugby med anor från 1890-talet, som idag är en modern anläggning längs pärlbandet Kungsleden. Direkt nedanför kampen mynnar en strid älv ut i sjön. Bartekälven. Eller Bartaurälven, som vi säger här uppe, lägger Janne till. Janne driver tillsammans med sin fru, Eva, campen i Vuonatjviken. Och Bartekälven är just anledningen till att vi är här. Eller kanske snarare den stora, stridbara öringen som lever i älven. Vi blir inte långvariga vid kampen utan löser fiskekort, kastar upp de alldeles för tunga fjällsäckarna på ryggen och börjar gå. Senaste årens helikopterfisken påminner att det var ett bra tag sen man verkligen fjällvandrade på riktigt. Men, med blodsmak i munnen når vi slutligen fram till ett fint sel, där vi slår upp våra tält. Det är en fin kväll, molnfritt och vi ska få flugfiska!

Nattsländevak

De första timmarna är livlösa. Strömmarna och selen ligger till synes döda. Inget insektsliv att tala om. Tankar om älvens närhet till Kungsleden, dess relativa lättillgänglighet gör att en viss oro smyger sig på. Vi delar upp oss och ena halvan går uppströms, mest för att reka och hitta eventuella ståndplatser inför nattens fiske.

Nere vi basecamp är lugnet påtagligt, framför oss ligger ett helt fantstiskt sel som rinner ut i en forsnacke där förhoppningsvis stor öring kommer att börja visa sig lite senare fram på småtimmarna. Vi bestämmer oss för att koka kaffe och vänta in fisken. Det verkar som att en viss rutin har smugit sig in i truppen efter alla dessa år, eller så är det bara den sköna känslan av att komma bort från verkligheten som börjar infinna sig på allvar.

Plötsligt visar sig en stor fisk mitt i selet och det plaskar till ordentligt när den tar en insekt som kommer flytande nerströms.

- Nattsländevak! säger Oscar självsäkert.

Friden som varade vid lägret är som bortblåst. Vi börjar alla fumla med våra fiskeprylar för att hinna före de andra ut i vattnet. Jag knyter på en Streaking Caddis medans Oscar som var den enda av oss som hade behållt vadarna på kliver ut i vattnet för att kunna kasta på den fina fisken. Men efter otaliga flugbyten och perfekta presentationer så vänder han tillbaka till lägret och konstaterar besviket att det inte kan ha varit nattslädor som öringen tog. Fisken har slutat att vaka och ingen av oss andra som är kvar vid elden har någon större lust att ”vada på” och börja tomkasta.

bartek-01

Bibio Pomonae

Lite senare kommer Johan och Martin tillbaka från deras vandring uppströms. Det har hittat några fina strömmar med viss potential men den bästa nyheten är att de har sett stora svarta moln med svärmande insekter.

- Jag har aldrig sett någonting liknande, men det verkade inte riktigt som att fisken har börjat ta dem än, säger Johan.

Kring midnatt händer även något nere vid selet. Vi ser stora svarta insekter lyfta uppåt på andra sidan älven. Det dröjer inte länge innan vi ser första vaket och ett jubel uppstår inom gruppen. Vi kommer närmre och börjar diskutera på vad det är som kläcker. Det visar sig att det är samma typ av insekter som Martin och Johan såg tidigare idag högre upp i systemet. Det känns varken som dagsländor eller nattsländor från avstånd. Två långa svartröda framben hänger plumpt ner från den klumpiga insekten när den flyger. Hans Erik, teamets egen hobbyentomolog, konstaterar att vi har med en Bibio att göra, eller Bibio Pomonae närmare bestämt. En hårmygga som även brukar kallas för Ryssflugan. (Senare visade det sig att H-E har gjort det förbjudna. Utnyttjat den fina mobiltäckningen längs Bartekälven, tagit fram mobiltelefonen och surfat insektsinfo på nätet!) Bibio är egentligen en landinsekt men pågrund av att de är dåliga på flygare hamnar de ofta på vattenytan och öringen kan under dessa förhållanden bli väldigt selektiv, förklarar Hans-Erik. Vi fångar några exemplar och studerar dem noga. Öppnar våra japanska, svindyra, vattentäta askar och kliar våra huvuden. Äh, vi testar väl men en klassiker, menar Oscar och knyter på en Klinkhammer. Ett tiotal misslyckade försök senare beslutar sig Joakim för att vända tillbaka till campen. Fram åker städet och ett survivalkit av material, som alltid hänger med på våra resor. Efter en stunds knåpande vid bindstädet lyckas han producera en fluga som åtminstone påminner om insekterna som svärmar på andra sidan älven.

Head and tail

En riktigt fin öring visar sig återigen i selet mitt framför ögonen på oss. Joakim som är ivrig att pröva sin nya skapelse lyckas övertyga oss andra om att han än en gång ska få första chansen på fisken. Han vadar över till andra sidan älven och ställer sig just nedströms fisken. Han kastar ett antal luftkast och placerar sedan flugan tre meter ovanför den vakande öringen, några sekunder av tystnad innan fisken försiktigt bryter vattenytan i ett ljuvligt head and tail vak.

- Ja! vrålar Joakim, fast fisk.

Vi andra följer fajten från andra sidan älven och när alla är överens om att det är en riktigt stor fisk så bestämmer sig Oskar för att vada över och hjälpa Joakim med håvningen. Klockan står på 01.30 när den gyllene öringen visar bredsidan i håven. Vågen stannar på 1950g, en fantastisk öring tagen på torrfluga och vi konstaterar att ännu en gång så har vårt fältbindstäd räddat oss. Och vi är fortfarande bara inne på första kvällen!

Ett snabbt väderomslag

Andra dagen kommer regnet… Vi ligger och surar under tältduken hela morgonen och när hungern börja smyga sig på tvingar vi oss motvilligt ut ur tältet för att försöka ordna ett litet regnskydd med hjälp av en presenning som någon har lämnat kvar på platsen. Himlen är gråblå och trots allt prat om snabba väderomslag i fjällvärlden så håller vädret i sig fram till efter lunch kommade dag. Dygnet i tältet spenderades med att spela kort och yatzy men också med att binda upp alla möjliga varianter av ryssflugan, Bibio Pomonae!

bibio-reportage02

Gåbdok

Tredje dagen förflyttar vi oss upp på den kvoterade sträckan intill utloppet från sjön Gåbdok. Med en helt ny uppsättning av flugor så är vi alla förväntasfulla på vad dagen har att erbjuda. På första kastet så lyckas Martin ta en öring på 1,5kg och alla i teamet får under dagen landa fisk över kilot. En av öringarna som inte klarade återutsättningen sparas för att bli dagen lunch. Den tillagas omsorgsfullt i en gammal vildmarksrök, som någon ambitiös fjällfiskare har byggt ihop i en slänt av stenar och mossa. Vi turas om att sitta eldvakt och hämta enris och efter en timme är det klart. Aldrig har en fisk smakat bättre! Oskar som är gruppens fiskallergiker för nöja sig med en bit torkat renkött.

Vuonatjviken

Sista dagarna väljer vi att spendera nere i stugbyn vid Vuonatjviken. Efter att vi vandrat ner från fjället möter vi Eva som talar om för oss att bastun är varm och en hink bastuöl väntar på oss i relaxen. Senare på kvällen har vi beställt en trerätters middag bestående av rödingpaté, inbakad renfilé och hjortroncheesecake. Vi avnjuter en helt fantastisk måltid medan vi sammanfattar ett lika otroligt fiske. Vi räknar till över 15 öringar över kilot på torrfluga med en toppnotering på 1950g.

När vi på hemvägen åker över Riebnes så konstaterar vi att även rödingen gillar Bibios. Flera fina fiskar plockar lugnt i sig i det överflöd av insekter som ligger serverade på vattenytan.

Väl i Arjeplog så får vi, via den lokala tidningen, bekräftat det vi har sett under vårt fiske i Bartek: ”Ryssflugan invaderar Arjeplogfjällen”!

Skriv en kommentar