Harr mellan himmel & helvete

vidna-01

Det tog nästan ett år för mig innan jag kunde börja skriva om den här fiskeresan. Vanligtvis är våra reseskildringar klara i grova drag redan vid hemkomst. Det är ju då man har resan och fisket klart i minne och inte minst ett enormt sug att berätta om det. Vid hemkomsten den här gången var rapportering det sista vi tänkte på. Det kändes till och med som en omöjlighet att berätta något intressant om den senaste veckan. Först åtta månader senare när jag pratat om resan och tittat på foton från densamma kan jag se det unika i äventyret och även möjligheten att berätta om det. En berättelse om apati och personbästa och litet däremellan.

När helikoptern hämtade oss vid ett jungfruligt vatten i nordöstra kirunafjällen så hade vi precis för första gången på tre dygn kunnat komma ut ur vår tältkåta. Iallafall utan att riskera bli genomblöta och bortblåsta. Vattnet i den intilliggande sjön hade stigit med åtminstone en halvmeter sedan vi anlände fem dagar tidigare. Den lilla, halvt torrlagda jokken som slingrade sig nedanför vårt tält hade växt till en strid fors på många ställen omöjlig att vada. Något som Johan bittert fick erfara då han sjönk till midjan på ett vad som dagarna tidigare kunde genomföras nästintill torrskodd.

Vindknutarnas boning

Att vädret i fjällvärlden kan vara lynnigt och dramatiskt var förstås ingen nyhet för oss, även om vårt problem tidigare år snarare hade varit gassande solsken och ihållande hetta. Vi var som vanligt förberedda med såväl kläder som utrustning som skulle kunna möta naturens krafter. När vi valde Sandåslandet som resmål skojades det utmanande om att vi skulle till ”vindknutarnas boning”, något som vi bittert skulle få äta upp. När vi alla hade tillbringat 72 timmar i tältkåtan – undantaget den stackaren som till följd av stickdragning då och då fick ge sig ut för att spänna stormlinorna – så var det ingenting vi skojade om längre. Det var överhuvudtaget inte mycket som det skojades om. Den känsla som kommer krypande när man gång på gång vaknar till ljudet av spöregn och stormbyar i tältduken och bara försöker somna om är ingenting annat än apati. När kroppen värker för att man ligger oskönt och man ändå ligger kvar.

Vid ett tillfälle lättade regnet och vinden avtog. Hoppfulla flög vi ut ur tältet bara för att se en tillstymmelse till sol innan vinden vände och ovädret slog emot oss igen med full kraft. Den här gången bara från andra hållet. In igen och inta framstupa sidoläge i ytterligare ett dygn. Vid det här laget började också oron för att helikoptern inte skulle kunna hämta oss vid utsatt tid komma krypande. Inte en chans att det skulle gå om det stormade så här. Att man vid den tidpunkt då man vanligtvis börjar vara stressad över att årets fjällfiske går mot sitt slut istället oroar sig för att det inte ska det kanske bäst beskriver det extrema i situationen.

Innan stormen och regnet

Morgonen den sista dagen vaknade vi i alla fall av att den första solen på tre dygn hade gjort om tältet till en ångbastu och vi kunde packa ihop och bli hämtade som planerat. Men det är med den här känslan som vi lämnar fjällen och det är minnena av dessa tre dygn som är summan av fisketuren för månader framöver. Det dröjde ända tills det att jag under vintermånaderna började planera och längta till nästa fjälltur som jag tittade på bilderna som vi tog under resan till Sandåslandet och upptäckte en helt annan historia. Innan stormen och regnet drog över oss och försatte oss alla i en zombieliknande orklöshet och viljelöshet hade vi tydligen haft två dygn med det mest makalösa harrfisket som vi någonsin upplevt.

I vanliga fall när vi väljer fiskevatten i fjällen, så brukar det krävas att ett antal kriterier uppfylls för att göra oss tillfreds. Strömmande vatten i lagom storlek. Lugnflyt, men även mer strömsatta partier. Helst mer än en art, för att variera fisket, men också matintaget en aning. Till detta så ska platsen självklart vara paradisiskt vacker och vi ska vara ensamma i den. Det finns många vattendrag med både mer och större fisk som ligger mer i skogslandet, men då får man aldrig samma unika upplevelse som på kalfjället. Överdrivet och pretentiöst kanske, men den svenska sommaren är kort och det gäller att välja de få tilltjatade flugfiskedagarna med fingertoppkänsla.

Recept för stor harr

Harr i Sandåslandet

I år var allt detta satt åt sidan. Vi skulle ha harr. Stor harr. Helst så stor att den går över från att vara en smäcker ”lady of the stream” till en ganska blaskig karpliknande dammfisk. Hur gör man då detta? Sandåslandet kändes som ett givet val. Inget annat område i Norden är väl så förknippat med just harren som detta. Det doftar nästan timjan i vindarna som sveper in över åsarna. Sen behöver man en sjö. Strömfiske efter harr är självklart roligast och det är där den med sitt stora segel blir till en svårare motståndare för oss flugfiskare. Men de största exemplaren hittar man enklast i en sjö av medelstorlek. Ytterligare en komponent kan läggas till för att öka storleken på harren. I sjön ska det också finnas gädda. Ovan nämnda är kriterier som ökar chanserna för grov harr betydligt. Slutligen så ska man spetsa öronen och dra ut matnyttig harrinfo från lokalbefolkningen.

Vi landar på utvald plats, som är en perfekt tältplats på en kulle bredvid det lilla utlopp som leder från sjön. Helikoptern lämnar oss och tystnaden slår oss. Det kläcker dagsländor i den lilla strömmen som inte är bredare än ett par meter. Det kläcker även nattsländor ute på sjön men framför allt kläcks dock mygg. Av alla platser jag fiskat på så är detta rekord i mängden mygg. Tältkåtan slås snabbt upp och vi tar det ganska lugnt för att vara oss. Vi kikar ner från kullen mot jokken och när ögonen vant sig så kan man urskilja en stor svart rygg som står helt stilla i den lugna strömmen. Utan tvekan den största harr vi sett.

-   2 kilo. Minst, menar Martin.

Det lugnar nu också på sjön och bara minuter efter att vi har landat så vakar det fisk över hela sjön. De kommande timmarna upplever vi det mest makalösa harrfiske någonsin. Alla får grov fisk, harrar upp mot 1,5 kilo och ingen fisk under kilot. Snittvikten ligger extremt högt, vilket bevisar att våra kriterier för storharrvatten besannats. Vad som presenteras för fiskarna är av underordnad betydelse. Bäst funkar dock flugor som ligger just under vattenytan. Mönster som Ismopuppan, Busen eller en aningen förtyngd Superpuppa fungerar klockrent.

Efter att ha fångat och släppt tillbaka ett fyrtiotal harrar (och några gäddor) sammanfattar vi kvällens osannolika harrfiske över en middag kring brasan och avslutar med en whiskey och pipa innan vi somnar gott i tältkåtan.

En liten jokk

Harr i SandåslandetMorgonen efter börjar i samma stil som gårdagen, om än lite mindre vak på sjön. Vi har ju tidigare sett att det finns grov fisk i den lilla jokken som rinner ut ifrån sjön, så vi bestämmer oss för att testa fisket där. Jokkens storlek gör att vi väljer lågt klassade spön. Jag fiskar med ett 7 fots klass 3, som är otroligt kul att fiska med och drilla på i såna här små vatten. Det dröjer inte länge innan jag krokar första fisken, som bjuder på en härlig fight det lilla vattnet. Vågen stannar på 1,7 kilo. En otrolig fisk för en sån liten jokk. Martin har vandrat nedstöms till en hölja och krokat på en riktig monsterharr på en Goddard’s caddis. Efter en spännande fight så synar den håvens insida och väger in strax under 2 kilo.

Överlevnadscamp

Någonstans den här magiska förmiddagen så slutar vår fiskeresa och förvandlas till överlevnadscamp. Vädret har snabbt slagit om, vilket man alltid måste räkna med. Men det lättar aldrig mer under veckan, utan vi lämnar fjällen tre dagar senare och ser ett katastrofliknande landskap under oss från helikoptern. Små vattendrag ser ut som forsar. Dessa rinner ihop i större och större älvar och i den största älven, Torneälven flyter bråte från stugor och annat runt och liknar mest bilderna efter en tsunami. Minnena från de två första dagarna och samtligas PB på harr är långt borta.

Två historier – en resa

Det man kan lära sig ifrån en resa som denna är att ett fjälläventyr sällan blir som man tänkt sig. Vi kan berätta två helt skilda historier från en och samma resa. Som tur var, så här i efterhand, var vi så blasé under dygnen i tältet, så även kameran glömdes. Knappt ett enda foto är taget som visar på misären i tältet och helvetet som rasade utanför dess duk. Men kanske är det just detta faktum att vi saknar bildbevis som gjort att de ljusare minnena har tagit över och vi kan minnas den fantastiska starten istället för återstoden av resan.

Skriv en kommentar